faavorit

Det är så svårt att förstå, men i den lilla biten som jag förstår så gör det så ont! Att det kunde gå så fort, att man inte ville förstå, att man inte kunde förstå. När du ringde mig och sa att du har cancer. Det gick inte in för mig. Jag trodde at du skulle bli frisk. Du berättade ju om läkemedlet som räddat flera andra och du trodde så hårt på det själv så du ville inte ens ta cellgifter. Jag trodde jag med. Min mamma skulle ju inte försvinna, inte nu när du skulle få ditt första barnbarn, inte nu när du inte ens fyllt 50 år. Inte du som alltid funnits närmast mitt hjärta. och inte den personen som alltid fanns där för alla andra. Snabbt snabbt gick du ner i vikt, men vad gjorde det, du skulle ju klara det här. In och ut från sjukhus och läkarbesök. När du skulle kolla upp din cancer så skulle jag kolla upp mitt barn, alltid var det likadant samma dag. Det kändes verkligen som att era liv skulle bytas ut och jag visste inte alls vart jag skulle ta vägen. Det kändes som att det var mitt fel. För att ett nytt liv skulle få komma så var ett annat tvunget att försvinna. När vi kom hem till er på julafton brast det för mig, men inte så att du såg, jag fick en chock, på bara ett par dagar hade du förlorat så mycket vikt, det fanns ingenting kvar av dig. Du orkade knappt sitta upp, du orkade knappt andas eller prata.
Du åkte upp igen till sjukhuset och fick morfin. Och Håkan ringde mig den 3:e Januari och sa att han inte trodde att du skulle leva så länge till. Chockad igen, ledsen, ja det är klart. Men det var ju så klart att du skulle fortsätta leva, du skulle ju finnas hos mig som det hjärta och det bästa du alltid har varit. Hursom åkte vi upp samma dag och hälsade på dig. Jag köpte med mig en liten ängel där det stod en text om hur mycket jag älsar dig. Jag läste upp texten för dig och du blev glad. Du var den eftermiddagen när vi var där. Du pratade med oss, du skrattade, du var med, du log. Du verkade ha bättrat på dig. Jag sa till dig att vi skulle komma ut nästa helg med en bit tårta. Varför då undrade du glatt!? Jag fyller år då! Javisstja, svarade du, 22 fyller du! Nee sa Jimmy, 23 fyller hon! Vah, nee. Joo mamma, jag fyller 23. I mitt hjärta så gör det ingenting, du har alltid varit den som alltid grattat mig mest och som alltid har kommit ihåg allt vad det gäller mig. Alltid fixat och donat, alltid gett mig dom presenterna jag ville ha. I år ville jag inte ha någonting, jag ville bara komma med tårta och att du skulle bli frisk. 
 Jag berättade om att ens kompis vatten hade gått och du fick för dig att det var mitt, dina ögon var stora som golfbollar. Jag hade verkligen önskat att det vore det. Hade du kämpat ännu mer för att stanna kvar då? Sjukhus personalen frågade oss om någon av oss ville stanna kvar där över natten, och du ville verkligen ha sällskap, jag övervägde men tänkte att jag kommer springa upp och ned hela natten eftersom jag är konstant kissnöd så det skulle bli väldigt jobbigt att ligga på sjukhuset då. Ack så jag ÅNGRAR mig! Helt sjukt! Men självklart skulle du fortsätta att finnas kvar. vi hade ju fått bevisat att du hade blivit bättre. Vi syns säkert i veckan då sa jag innan jag gick. Trodde jag ja!
Håkan ringer mig vid sex morgonen den 4:e Januari och det första jag sa var: säg inte att mamma har gått bort. Mamma finns inte kvar längre, det var vad jag fick höra. Ekot satte sig i huvudet på mig. Snurra runt runt men ville inte försvinna. Hon skulle ju bli frisk!
Jag måste bara säga att du är mormor till en underbar liten prins nu. Du hade tyckt att han var så fin! Han är helt underbar! Det som är så svårt är att jag vill följa efter dig dit du är, jag vill ju vara med dig! Jag ÄLSKAR ju dig! och saknaden, den ska vi inte tala om.  Men det går inte nu, jag har någonting att se efter, jag har en liten prins här hos mig nu. Jag vill för allt tala om för dig att jag älskar och saknar dig nå så fruktansvärt. Jag hade verkligen behövt dig hör vid min sida nu. <3